Av egen erfarenhet som anhörig vet jag hur ensamt det kan vara när våra nära och kära som har beroendeproblematik hamnar i klammeri med rättvisan. Jag letade med ljus och lykta efter någon som kunde hjälpa mig när min son hamnade i häktet. Vi sökte efter hjälp hos polisväsendet men de hade inget anhörigstöd att erbjuda.

Det känns som om vi är en bortglömd grupp.

Att ha en anhörig som sitter i häktet är inget som man slänger ur sig på en lunchrast. Jag har haft sådan tur att jag har haft så fina vänner och arbetskamrater som jag kan ha lättat mitt hjärta hos, men de har aldrig varit med om något av vad jag gått igenom så jag har känt mig ensam ändå.

Som anhörig kan det vara jobbigt när man flyttar sina egna gränser för vad man tycker är rätt och riktigt. Stävan efter att hjälpa sin familjemedlem till ett nyktert liv tenderar att bli en livsuppgift och man glömmer bort sig själv och sina egna värderingar. Jag kunde komma på mig själv med att utsätta mig för indirekt och direkt fara för att hjälpa min son. Detta är situationer som jag idag får brottas med.

Med min egen erfarenhet kan jag stötta och finnas för andra anhöriga. Något som är alldeles säkert är att vi inte är ensamma.

På AHA finns möjlighet att tillsammans med andra och eller själv få ventilera det som händer runt en och om det behövs ”bara vara” i stunden.

Den första kontakten jag hade med AHA var enskild rådgivning. Det var så skönt och även lite skrämmande att få så mycket fokus på mig själv, mitt mående och den situation som min familj hamnat i. Efter ett tag så gick jag på min första gruppträff. Det var både skrämmande men mest skönt att höra att det är fler än jag och min familj som har det kämpigt. Tillsammans är vi starka. Det var så skönt att höra att det inte är mitt fel att mina anhöriga har beroendeproblematik men jag kan ta ansvar för mitt eget liv och mina egna val och det påverkar de mina i slutändan.

Jag fortsatte under en längre period att gå på gruppträffarna. Under perioder när det var som mest akut/ stökigast runt de mina så hade jag även rådgivning på telefon. Att kunna få så snabb stöttning i akuta lägen var ibland direkt avgörande för att jag skulle kunna fungera hyfsat i min vardag och på jobbet.

Förhållandet till mina anhöriga med beroendeproblematik är idag riktigt god. För mig var det viktigt att de visste att jag sökt hjälp för min egen skull. Att deras beteende hade sådan negativ påverkan på mig att jag mådde så dåligt och att all min vakna tid gick åt att tänka på dem och deras liv/val. Jag sökte hjälp hos AHA för att jag inte bara skulle överleva utan också kunna börja leva igen.

Idag är jag med i AHA:s styrelse och har själv enskilda rådgivningar.

Detta är en krönika skriven av en av våra medlemmar, tillika styrelseledamot. Stort tack för att du berättar ur ditt liv och ger en inblick i hur det kan vara att vara anhörig. /AHAs styrelse